Ensamt

Shit va mycket det varit att göra på jobbet de sista dagarna. Det viktiga är att inte försöka stressa upp sig utan bara försöka göra så mycket man kan på så kort tid som möjligt :) Skämt åsido, det viktiga är att försöka prioritera, vilket inte alltid är det lättaste. Att kunna klona sig och önska sig fler timmar på dygnet är inget jag skulle tacka nej till i skrivande stund. Men tanken på att ha en till jag i denna värld? Vem skulle orka med det? Nej, det räcker gott och väl med en sprall-fia a la moi! Ikväll har jag röjt upp lite hemma eftersom det sett för taskigt ut här. Ända sen Pontus packade inför sin resa har det legat kläder i stort sett hela lägenheten men nu har de i alla fall hamnat i små söta tvätthögar som förhoppningsvis kommer bli tvättade inom en snar framtid.

Tur att jag har en hjälpreda när jag sorterar min tvätt! :) Eller hjälp och hjälp, han hoppade ner och la sig längst ner i tvättkorgen! Sötis! :)


Dagens middag: Homemade broccolisoppa och pannkakor med sylt och keso (önskar P var här och klagade över hur äckligt det är med keso på pannkakor, känner mig lite väl ensam idag om jag önskar en sån sak va?)

 


Nu ska jag betala alla räkningar och sen tänkte jag försöka krypa ner i soffan en sväng med lite glass de luxe och tjejfilm! Vet dock inte vilken än, Dagboken har jag inte sett men många säger att man gråter hysteriskt - vet inte om jag är sugen på det! Kanske Sex and The City, har sett den massor av gånger men funkar fortfarande hur bra som helst! Beställde hem två till feel-goodfilmer igår så nu har jag ett gäng (eller ja, nio stycken men det är många för att vara mig)! Kul tycker jag, speciellt såhär i hösttider! :)

 

Ur min fashionabla filmsamling a la "feelgood"


 

Kommentarer

2011-09-30
Eva i Vikarbyn skriver:

Hej Helena. Va roligt det var att träffa dej och vilka prat-timmar vi hade,jag hade görskoj(skitroligt). Undras vilken film du såg - Dagboken älskade jag. Är hemma igen nu efter en ca fem dagar med barnbarnen och efter en dags bilåkande med en nästan-hela-tiden skrikande 3månaders bebis,minsta barnbarnet gillade minsann inte att åka bil så långt. Fast mest stressad blev nog mamman som dessutom körde bilen och vrålade åt mej; är det här vi ska åka och jag vågade inte svara annat än ett bestämt nej och bad en stilla bön att vi skulle komma rätt när vi skulle hälsa på i falun.Eftersom jag inte kör bil själv hade jag aldrig så noga tänkt på hur man hittade till dottern i falun hahaha men vi kom fram i alla fall. Och direkt blev det tyst på bebisen! Nu ska jag i säng men jag kunde inte låta bli att kolla in här först! Kram till dej goa Helena.

Kommentera inlägget här:
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:



« Till Startsidan